Förväntningar på en ny vän

I morgon, söndag den 11 mars, så kommer han äntligen! Det har gått ungefär sex veckor sedan jag fick samtalet från ledarhundskonsulenten Bengt som innebar att jag blivit tilldelad en ny ledarhund. 

Känslan var helt overklig och efter samtalet satt jag i min skrivbordsstol på kontoret och var nästan gråtfärdig. Det har hunnit gå lite mer än ett år sedan jag senast hade en ledarhund. Min förra hund fick jag i september 2016 men det blev bara fem månader tillsammans eftersom vi inte fungerade som ett team.

Nu är det tredje gången gilt för mig. Jag har haft en riktig otur. Det är bara min allra första ledarhund, Skippen, som jag haft ett helt ledarhundsliv. Hund nummer två hade jag ett år, men han trivdes inte med livet i Stockholm. Han blev stressad och mådde dåligt, så med stor sorg i hjärtat fick jag lämna tillbaka honom. Han fick börja ett nytt liv i en liten stad där han nu jobbar i en betydligt lugnare miljö. Sen gick ett år och så kom hund nummer tre in i mitt liv.

Det kändes fel redan från början även om jag först inte kunde sätta fingret på det. Men vi fick liksom ingen kemi och blev aldrig ett team på riktigt. Dessutom hade han en aktivitetsnivå som inte passade in i mitt liv. Han trivdes inte med att ligga på kontor på dagarna och det fick en massa konstiga sidoeffekter och till slut så gav jag upp.

Nu har som sagt ännu ett år gått och i morgon kommer min nya ledarhund. Det är nervöst, spännande och läskigt. Ska det nu äntligen bli bra? Tänk om det går åt skogen igen? Tankanra är många så klart. Men av det jag har hört om honom både från konsulenten på Ledarhundsverksamheten och från dressören så känns det väldigt bra.

Den här gången får jag också göra inkörningen tillsammans med den person som har dresserat hunden. Det har jag inte varit med om sen jag fick min allra första hund. Det finns så klart både för- och nackdelar med det. Har man en hund som är väldigt hårt bunden till sin dressör kan det vara ett problem när hunden ska anknyta till sin förare, men fördelarna med att det är någon som känner hunden och dess signaler tror jag överväger. Man får mycket gratis då som man kan gå miste om när man kör in hunden med någons om inte heller känner den.

I morgon kväll kommer han hit. Då ska vi börja vår resa tillsammans genom att lära känna varandra. På måndag kommer vi troligen börja arbeta i sele och jag kan knappt beskriva hur mycket jag ser fram mot den känslan. Den här vintern har varit rätt mild och inte bjudit på så mycket snö vilket ju är en fördel när man inte har ledarhund. De senaste veckorna har dock snön legat i Stockholm och en morgon i förra veckan hade det kommit ungefär 20 cm nysnö under natten. När jag gick från tunnelbanan till kontoret, en väg som jag gått tusentals gånger så höll jag på att gå vilse i snön. Alla referenspunkter försvinner och man känner inget med käppen. Jag har små synrester, men vad hjälper det när världen bara blir vit. Jag kom fram till slut men då kände jag ändå en glädje i att veta att den nya hunden var på väg.

Snart, snart, så blir livet enklare igen!

Om Joche

Joche, eller Joachim som han egentligen heter, är initiativtagare till Livet med ledarhund. Han är drygt 40 och bor i Stockholm. Han har bloggat sedan 90-talet och haft ledarhund sedan 2004. Olika omständigheter har gjort att han redan är uppe i sin fjärde hund, en svart labrador som han just börjat inkörning tillsammans med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*