Är det jag eller världen som är förändrad?

Bild på entren till Filmstaden i Mall of scandinavia
Entré till Filmstaden i Mall of Scandinavia

I kväll har jag sett storfilmen Bohemian Rhapsody på bio. Jag och en kompis åkte till Mall of Scandinavia för att se filmen i VIP-bio. Ni vet sån där bio där man kan beställa in både ett glas vin och en schysst måltid att avnjuta ihop med filmen. 

Före filmen gick vi runt i köpcentret. Jag shoppade lite kläder, vi tog en fika och sedan gick vi och tog en bärs innan det var dags att gå till Filmstaden. 

När filmen, som för övrigt alla verkligen borde se, var slut så tog vi pendeln tillbaka in till stan och avslutade kvällen med några öl innan jag satte mig på tunnelbanan hem till Södermalm. 

Det låter så klart hur normalt som helst. En schysst dag med ett shysst häng. Men allt detta gjorde jag med Zico vid min sida. Och allt fungerade helt perfekt. Inte vid ett enda tillfälle kommenterades hunden. Möjligen med undantag för när vi var på väg att lämna gallerian och en vakt sa ”Ursäkta” till oss. Jag uppfattade inte först att det var vi som åsyftades och när jag väl hade förstått det hade han insett att hunden inte var en vanlig jycke och hela grejen var överspelad. 

Jag konstaterar att jag efter åtta månader med Zico fortfarande håller nollan. Inte en enda gång hittills har vi blivit nekade, behövt tjafsa eller kastats ut från ett ställe. Det är ju annars inte helt ovanligt att det drabbar ledarhundsförare tyvärr. I Sverige är det fortfarande helt lagligt att kasta ut en person med ledarhund från en lokal, från en utbildning eller till och med från ett jobb. 

Så varför blir jag inte nekad då? Är det så att det är jag som helt enkelt safear för mycket? Att jag aktivt väljer ställen som jag vet fungerar och undviker att gå till ställen där jag vet att det kan bli tjafs? Eller är det möjligen så att samhället faktiskt håller på att förändras till det bättre? 

Min teori är att det är lite av båda delar. Visst väljer jag de säkra korten i bland, eller kanske rätt ofta. Jag återvänder gärna till ställen jag vet funkar och som jag dessutom gillar och är kanske inte alltid så benägen att testa något nytt. Men idag har jag ändå valt att testa ställen där jag inte haft en aning om hur det skulle gå. Filmstaden, tidigare SF Bio, har då och då tjafsat en del om ledarhundar i salongerna så det var verkligen inte självklart att det skulle funka. Men som sagt, inte en enda gång kommenterades hunden ens. Det som borde vara en självklarhet känns ändå som något stort. OCh nånstans är det så klart jäkligt tragiskt att det ska vara så. Jag ska så klart ha samma rätt till frihet som alla andra, samma rätt att gå dit jag vill, när det passar mig själv. 

Men jag tror faktiskt att samhället i någon mån ändå har blivit bättre. Jag upplever ändå att det var svårare under 2000-talets början än det är idag. Jag behövde tjafsa betydligt oftare när jag fick min första hund 2004 än jag behöver göra idag. 

Ännu så länge håller vi alltså nollan. För hur länge får vi ju se. Hittills har vi ju som sagt bara kört åtta månader ihop. Men vi har ändå hunnit avverka en del av landet. Vi har härjat runt här i Stockholm, vi har varit i Göteborg flera gånger och vi har till och med hunnit med en tur till Zicos hemland för att gå i fjällen.

Kanske är det för tidigt att ropa hej, men jag tycker nog ändå att det känns lite lite positivt ändå. Och jag och Zico är nöjda med dagen! 

Om Joche

Joche, eller Joachim som han egentligen heter, är initiativtagare till Livet med ledarhund. Han är drygt 40 och bor i Stockholm. Han har bloggat sedan 90-talet och haft ledarhund sedan 2004. Olika omständigheter har gjort att han redan är uppe i sin fjärde hund, en svart labrador som han just börjat inkörning tillsammans med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*