Redan innan Zico hade kommit till mig så hade jag bokat in en resa till Telemark i Norge för att vandra i fjällen. Jag tänkte från början att om jag hade en ledarhund då så skulle hunden med. I alla fall om det blev en norsk hund. Egentligen så vill Ledarhundsverksamheten inte att man åker utomlands med sin ledarhund under det första året, men eftersom Zico är norsk och har varit i Norge ett gäng gånger innan så fick jag tillstånd att ta med honom dit.
Utsikt från vandringen på Hardangarvidda. 1100 meter över havet.
Nu är vi hemma efter en knapp vecka i Telemark och det har varit fantastiskt. Lite har vi anpassat vandringarna för att det ska funka för hunden – och för mig som inte alls är fan att vandra i fjällen.
Den största utmaningen för oss båda var när vi tog Krossobanen upp från Rjukan och upp på Hardangervidda. Väl uppe så vandrade vi från drygt 800 meters höjd upp till 1100 meter över havet. Vandringen gick först på en grusväg och sedan bar det av upp för berget. Vi vandrade på en sorts stenväg som är lagd av Sherpas från Nepal som varit i Norge och hjälpt till med att göra bergen mer tillgängliga. Terrängen var väldigt bra, jag kunde gå med ledsagare upp för stenarna och de ”trappor” som de skapat medan Zico kunde gå bredvid stenarna. En väg som blev väldigt mycket lättare för honom. Väl uppe på toppen, vid resterna av de skyttevärn som tyskarna placerade här under andra världskriget, var det rejält blåsigt.
Nervägen var lättare, först en grovt stenig väg och sedan en vanlig grusväg ner till 800-meters nivån där vi åt lunch innan vi tog banan ner till Rjukan igen.
Zico fick också följa med upp på Gaustatoppen, drygt 1800 meter över havet. Några andra ur gruppen tog sig upp till fots på berget, drygt 700 meter stigning. Det gjorde dock inte jag och Zico. Vi tog i stället kabinbanan inuti fjället för att ta oss upp och ner. Däruppe var det dock kallt och dimmigt och inte alls trevligt så vi åkte ganska fort ner igen. Det var dock riktigt häftigt att faktiskt ha varit uppe – och banan var häftig i sig själv.
Både jag och hunden har somnat nöjda om kvällarna och det var riktigt häftigt att göra resan tillsammans med hund – även om han inte till fullo kunde jobba överallt utan fick gå en del i koppel.
Det var också riktigt skönt att vara i ett land där man har lagen på sin sida och inte blir ifrågasatt när man använder hunden till exempel på en restaurang. Det vore riktigt häftigt att någon gång få uppleva det i sitt eget hemland.
