Lyckan med en ledarhund

Idag är det den internationella ledarhundsdagen. Den firas sista onsdagen i april varje år. Föreningen Sveriges Ledarhundsförare har valt att uppmärksamma dagen med en liten film där tre ledarhundsförare berättar om varför de har en ledarhund och vilken nytta hunden gör i deras liv.


Dela den gärna vidare så fler får veta hur fantastiskt detta fyrfota hjälpmedel är!

Och till alla ledarhundsteam där ute: Grattis på vår dag!

Fjorton år med ledarhund

Idag är ingen vanlig dag, idag firar jag 14 år som ledarhundsförare. 22 år gammal fick jag min första labradortik den 28 mars 2006.

En kvinna går med en gul ledarhund i sele på en grusväg. Det är sommar och man ser ett rött hus och blå himmel i bakgrunden.
Daniela på promenad med Sassa

Jag fick träffa henne på en informationskurs för blivande ledarhundsförare. Sassa hette hon. Vårt första möte skedde i ett stort rum på dåvarande hundskolan i Solefteå. Jag trodde jag satt ensam och väntade på de övriga deltagare, plötsligt känner jag en hund som hoppar upp i mitt knä. Där satt vi sen och gosade, det visade sig vara Sassa. En gul labradortik. Då visste jag inte att jag 6 veckor efter informationskursen skulle få åka upp och hämta just henne med mig hem till Stockholm 

Den 28 mars
Jag sitter på mitt rum på dåvarande hundskolan. Hör hundtassar utanför min dörr. De paserar och den hunden ska tydligen till en annan glad förare. Men så plötsligt öppnades min dörr och in kom hon. Hon hälsade inte på mig på en gång. Gick och utforskade rummet innan hon till slut kom fram till mig. En liten labrador som hade lite svårt att stå stilla. Sassa utbildades hos Kustmarkens hundtjänst. 

Efter en tid uppe på hundskolan flög vi ner till Stockholm. Där skulle jag som ovan hundförare försöka få nån slags pli på min lilla vilding. Vi tränade in våra vägar och allt kändes bara fint. Att äntligen slippa traggla sig fram med den vita käppen och treva efter ingångar och försöka ta sig förbi hinder på egen hand var fantastiskt. Det kändes nästan som att se. Bara kunna veja för saker och gå rakt in eller på ett enkelt sätt hitta ut från olika platser, en magisk känsla om man tidigare har fått gå med bara vit käpp. Hon var med mig under några år. Vi var med om mycket och hon hjälpte mig igenom tidvis ganska stökiga perioder i mitt liv. Hon var en hund som avskydde att vara ensam. Då förstördes allt som hon kunde tänkas hitta. Minns ännu under en aktivitet med Unga synskadade i Mullsjö. Jag hade lämnat henne på rummet och öppnat fönstret för vädring. Plötsligt hör jag en av ledsagarna meddela att en gul hund har hoppat ut genom fönstret.

Hmm, den där gula hunden visade sig vara Sassa som glatt skuttade runt ute på gården. Hennes förstörelsekraft när hon var ensam hade inga gränser. Allt löst fick plockas bort. Hon måste haft en plåtmage, så mycket som den fick i sig. Cd-skivor, kartonger, papper och till och med en blodsockermätare var bara lite av allt hon hann ta sönder i sitt liv. Jobbigast var att lämna henne ensam hos andra. Själv hade jag liksom redan vant mig och visste vad som väntade. Ett annat stort hatobjekt i hennes liv var schäfrar. Hon blev så arg och for ut mot den stackars schäfern som råkade komma i hennes väg. Hon fick dock acceptera att vara i samma rum som schäfrar och till slut kunde hon iaf ligga nära dem hon kände. 

Åren gick och slutligen hade vi också hittat stabilitet i livet. Jag blir gravid och vi bestämmer oss för att flytta till större lägenhet. Det är dags att träna in nya vägar för mig och Sassa. Jag bokar in tider med konsulenterna på ledarhundsverksamheten. Lyckligt ovetandes om vilket jobbigt beslut jag bara några dagar efter skulle få ta ställning till. Det visar sig att Sassa inte längre tycker det är roligt att jobba. Vi kan inte träna in våra nya vägar. Hunden snurrar bara runt runt i selen och gör ingenting av det jag ber henne om. Det kunde inte bli tydligare, hon ville inte längre jobba. Våra vanliga vägar gick hyvsat, men att lära in nytt, där tog det stopp. Att ta beslutet att pensionera henne var och är ett av de svåraste besluten i mitt liv. Den smärtan när man måste lämna ifrån sig sin hund som man varit tillsammans med 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året i nästan 7 år, den smärtan går inte att beskriva. Jag försökte väl hålla nån fasad utåt men inners inne kände jag mig bara tom. 

De som tar sig an pensionerade ledarhundar är fantastiska människor. Hundarna kommer oförsäkrade, oftast ganska gamla och ibland också behöver de kostsamma mediciner. Sassa fick komma till ett underbart hem och fick några fina sista år i livet. Tack till er ännu en gång för att ni under alla år höll mig underrättad om vad hon gjorde, hur hon mådde och bara allmänt hur hon spenderade sina dagar. Ett mail, en bild, som kanske kan verka obetydlig men som för mig betydde oerhört mycket. Det gjorde saknaden lättare att bära. 

En kvinna står med en svart ledarhund. Hon håller i en svart barnvagn. Bakom henne syns en man.
Daniela drar en barn vagn med ena handen och håller i Mollys sele med den andra.

12 maj 2013 var det dags för min virvelvind att göra entré. Molly, alltid glad och med högt buren svans som kan vifta ner allt som kommer i dess väg. Denna gången var det dags för en svart llabbeflicka. Hon kom in i mitt liv 3 månader efter att jag blivit mamma. Alltså fick vi ha våran inkörning av henne anpassad efter en tremånaders bebis behov. Inkörningen gick bra och det kändes ganska lugnt när dressören från Disa lämnade oss. Sen första selturen själva och vi gick runt runt och bara fel. Molly gjorde ingenting som jag bad henne om, inte en enda stolpe hittade hon. Inte heller den allra lättaste rastrundan klarade vi av i selen utan problem. Vi hade helt enkelt kört för hårt. Dressören fick helt enkelt komma tillbaka tre dagar senare och vi fick börja om från noll igen. Som tur är löste sig allting och hon jobbade toppen i selen. Att ha ny hund och bebis samtidigt är väl inget jag rekommenderar. Samtidigt ångrar jag inte en sekund att jag valde att ha en ny hund då, livet hade inte funkat utan hunden. Jag hade blivit mer beroende av ledsagare eller färdtjänsten. Jag hade aldrig vågat ta käppen och vagnen och ge mig ut på stan. Nu var det bara att sela på hunden och lägga barnet i vagnenen eller ha henne i sele på magen och ge sig ut. Trots att Molly är sprallig så var hon otroligt lugn i selen. Gick lugnt och fint och tog oss förbi allt möjligt ute. Att köra vagnen med henne framför var inte heller några problem. Minns när vi körde offroad för att det var den kortaste vägen till förskolan, hon tog oss förbi de värsta stenarna lugnt och försiktigt. Hon gillade utmaningar och tyckte inte om att gå samma vägar hela tiden. Jag fick sluta försöka få henne att gå vår väg som vi hade lärt oss. Vi kom ju fram till rätt ställe oftast även om hon tog en annan väg. Blev jag för envis och tjatade så stannade hon upp och vägrade jobba. Hon var också expert på att äta ute, även i sele och även under jobb. Som den där gången när vi har bråttom till tåget, springer uppför trapporna. Plötsligt hör jag ett illtjut av ett förtvivlat barn, jag hör också vuxna som skrattar. När vi kommer upp och precis hinner hoppa på tåget märker jag att hunden slickar sig nöjt runt munnen. Jag får då förklarat att hon har tagit ett barns glass i farten och ätit upp den samtidigt som vi springer in på tunnelbanan. Strumpor var också en favoritsak att äta.

Otaliga är timmarna som vi spenderat på akuten för att  få reda på varför hon inte fick behålla varken mat eller vatten. Strumpor var boven i ganska många fall. Dock var det bara två som de fick operera ut. Hon var också en öronhund och öroninflamationerna avlöste varandra. Allergiutredning på allergiutredning kom till slut fram till hennes problem. De sista åren fick vi äntligen rätt medicin som gjorde allt så mycket lättare.

Molly hade ett statement i livet. VÅGA VÄGRA APPORTERA! Om så hela ledarhundssveriges dressörer stod och tittade på henne. Hon har aldrig apporterat något i sitt liv tillsammans med mig. Inte ens extra träning hjälpte. Jag har så många gånger ställt mig frågan hur tusan dressören gjorde när de skulle göra slutprov? Hur lyckades hon få henne att apportera då? Mollys tips till andra hundar för att lyckas komma undan med i hennes tycke ”onödiga” saker: Gör inte det de säger åt dig. Försöker de ändå tvinga dig så se söt ut och vifta massor på svansen. Funkar det fortfarande inte så börja hoppa på den människa som håller på och tvingar dig. Öka intensiteten med att slicka dem där du kommer åt, hoppa lite mer ända tills du hoppar så högt att du antingen nästa välter människan eller kommer åt att tokslicka den i ansiktet. Till slut tröttnar de och låter dig komma undan. Jag lovar, det fungerade varje gång.

Tiden gick och allt flöt på utan större problem. Så i början av sommaren 2019. Molly börjar bli sämre. Vi beslutar att se tiden an. Vi åkte på två veckors semester. Därefter var det dags för nya utmaningar. Jag skulle börja på nytt jobb och dottern skulle börja skolan. Alltså, nya krav på hunden på nya vägar och hennes jobb skulle bli mer krävande. Det började bra. Vi tränade in vägen till skolan och det nya jobbet. Sen gick det nån vecka och vi skulle återigen träna in jobbvägen. Då börjar hunden visa tydliga tecken på smärta. Detta trots smärtstillande sprutor. Så fort hon fick en chans la hon sig ner för att vila. Dock försökte hon göra sitt bästa in i det sista. Men faktum kvarstod. Man kan inte ha en hund som har ont i jobb, trots att hon försöker sitt allra yttersta. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag tvingade henne till jobb med smärtor och tung medicinering. Det var åter igen dags för det tunga beslutet. Min älskade hund kunde inte längre fortsätta och det var dags att hitta något hem till henne. Dessutom, ett hem med stor plånbok. Molly är beroende av dyr medicinering för både smärta och allergi. En bekant till hennes dressör tog över henne. Jag hoppas fina Molly att du har det bra. Spring lös i skogen och bara njut. Det är du verkligen värd. Tack för din trogna tid vid min sida. Jag saknar dig så obeskrivligt mycket och många gånger har jag kommit på mig att önska att det var du som gick vid min sida i selen och bara löste alla problem. 

Den 3 januari 2020 kom han så in i mitt liv. Veiviserens Tango. En labradoodlehanne på nyss fyllda två år. När Laila från ledarhundsverksamheten ringde mig för att berätta att de hittat en hund till  mig så kände jag från första stund att jag verkligen ville ha den här hunden. Han lät som en perfekt hund som skulle passa mig precis. Känslan var så stark och en känsla som jag inte haft för mina tidigare hundar. Självklart har jag längtat och varit förväntansfull inför deras ankomst. Men för Tango fanns en stor oro som jag inte kan förklara. Tänk om något skulle hända honom? Tänk om han blir sjuk och inte kan gå ut som ledarhund eller om något annat vad som helst skulle hända honom. Oron var så stark och veckorna innan han kom sniglade sig fram. 

En gråmelerad labradoodle ligger utsträckt i en soffa.
Tango, en gråmelerad labradoodle ligger bekvämt i soffan.

Men så kom han, sent en frdagskväll: En livlig, nyfiken och aktiv pojke som är nyfiken på livet och till en början hade svårt att komma till ro. De första nätterna fick vi inte så mycket sömn varken han eller jag. Vi har inte jobbat så länge tillsammans och vi är mitt inne i att riktigt lära känna varandra och bli det där teamet som gör att man blir ett med sin hund. Det mesta har gått över förväntan och han är fantastisk på sitt jobb. Det enda som har varit är hans stora hundintresse. Det gick så långt att jag började tycka det var jobbigt att gå ut. Han kastade sig på varenda hund han såg och jag blev mer och mer osäker och vågade inte lita på honom. Hans dressör från Norge kom och gav mig rätt verktyg för att kunna hjälpa honom förbi andra hundar och på så sätt få lyckade hundmöten. Nu är han som en helt annan hund. Mycket lugnare i selen och mycket lättare att hantera. Han har fortfarande sitt hundintresse, men med hjälp verktyg kan jag på ett lättare sätt bryta honom och nu är det äntligen roligt att vara ute och inte behöva vara så nervös vid varje hundmöte. Vår resa har bara börjat och jag hoppas Tango att vi får många många år tillsammans. 

Innan jag fick min första hund var jag en person som mestadels satt hemma. Vågade knappt gå ut själv och var väldigt beroende av andra människor. Jag tyckte inte om att gå ut med den vita käppen. Jag är glad att Anita Svensson som då jobbade på syncentralen kom in i mitt liv. Hon fick mig att förstå betydelsen i en god orientering för att kunna klara sig själv och visade med säker hand hur jag sakta men säkert kunde börja ge mig ut på nya äventyr med den vita käppen. Vi tragglade orientering ett bra tag och hela tiden lockade hon med moroten om en hund när jag blivit tillräckligt bra på att klara mig själv. Den dagen vi fyllde i ansökan och skickade till ledarhundsverksamheten var magisk och sporrade mig ännu mer att lära mig nya vägar för att vara väl förberedd inför hundens ankomst. Utan hennes hjälp och utan mina hundar hade jag troligtvis än idag suttit mest hemma och varit beroende av antingen ledsagare eller taxi för att ta mig fram ute.    

Ett år tillsammans

Tänk att ett år kan gå så fort! Fast samtidigt känns det som om vi hade känt varandra mycket längre, Zico och jag. Den 12 mars 2018 började vår resa tillsammans och nu har vi alltså klarat av det första året tillsammans.

Man brukar säga att det tar ett år ungefär innan man blir ett riktigt team och det är nog både sant och inte. För med Zico gick det väldigt fort att vi blev en enhet.

Så här skrev jag om ettårsdagen på min Facebook:

Idag för ett år sedan vid den här tiden var jag i spänd förväntan. Elin hade just åkt till farmor och själv satt jag hemma och bet på naglarna i väntan på Honom med stort H. Men jag fick vänta enda till kvällen innan dressören ringde på dörren med en svart ung herre i sällskap. Ett år har gått sedan min ledarhund Zico flyttade in i vårt hem och i mitt hjärta. Med ingen av mina tidigare hundar har det känts lika rätt så fort. Vi blev nästan omedelbart ett team, menade för varandra. När Monika kom tillbaka drygt två månader senare så var vi rean ordentligt sammansvetsade och det kändes som det gått mycket lång tid. Och så är det nu med, det är svårt att minnas en tid innan Zico. I helgen har jag varit i Göteborg på jobb och Zico har fått tillbringa tid med en av mina kollegor. I går när jag kom hem kändes det så tomt när han inte fanns där och bara en av två labradorer mötte vid dörren. Nu har vi återförenats igen och vi kände oss nog lika lyckliga båda två. Zico är extremt flockbunden och det märks på så många sätt. Vid lunchrastningen idag var han väldigt noga med att inte komma för långt i från mig. Kanske skulle jag försvinna igen? Idag firar vi vår ettårsdag som ledarhundsteam och på torsdag firar vi Zicos treårsdag.
Tack älskade hunden för att du finns i mitt liv och allt du ger mig varje dag. Glädjen du känner i att se till så att vi kommer fram tryggt och säkert, sammanhållningen och känslan av att du verkligen vill vara min hund är underbar!

Är det jag eller världen som är förändrad?

Bild på entren till Filmstaden i Mall of scandinavia
Entré till Filmstaden i Mall of Scandinavia

I kväll har jag sett storfilmen Bohemian Rhapsody på bio. Jag och en kompis åkte till Mall of Scandinavia för att se filmen i VIP-bio. Ni vet sån där bio där man kan beställa in både ett glas vin och en schysst måltid att avnjuta ihop med filmen. 

Före filmen gick vi runt i köpcentret. Jag shoppade lite kläder, vi tog en fika och sedan gick vi och tog en bärs innan det var dags att gå till Filmstaden. 

När filmen, som för övrigt alla verkligen borde se, var slut så tog vi pendeln tillbaka in till stan och avslutade kvällen med några öl innan jag satte mig på tunnelbanan hem till Södermalm. 

Det låter så klart hur normalt som helst. En schysst dag med ett shysst häng. Men allt detta gjorde jag med Zico vid min sida. Och allt fungerade helt perfekt. Inte vid ett enda tillfälle kommenterades hunden. Möjligen med undantag för när vi var på väg att lämna gallerian och en vakt sa ”Ursäkta” till oss. Jag uppfattade inte först att det var vi som åsyftades och när jag väl hade förstått det hade han insett att hunden inte var en vanlig jycke och hela grejen var överspelad. 

Jag konstaterar att jag efter åtta månader med Zico fortfarande håller nollan. Inte en enda gång hittills har vi blivit nekade, behövt tjafsa eller kastats ut från ett ställe. Det är ju annars inte helt ovanligt att det drabbar ledarhundsförare tyvärr. I Sverige är det fortfarande helt lagligt att kasta ut en person med ledarhund från en lokal, från en utbildning eller till och med från ett jobb. 

Så varför blir jag inte nekad då? Är det så att det är jag som helt enkelt safear för mycket? Att jag aktivt väljer ställen som jag vet fungerar och undviker att gå till ställen där jag vet att det kan bli tjafs? Eller är det möjligen så att samhället faktiskt håller på att förändras till det bättre? 

Min teori är att det är lite av båda delar. Visst väljer jag de säkra korten i bland, eller kanske rätt ofta. Jag återvänder gärna till ställen jag vet funkar och som jag dessutom gillar och är kanske inte alltid så benägen att testa något nytt. Men idag har jag ändå valt att testa ställen där jag inte haft en aning om hur det skulle gå. Filmstaden, tidigare SF Bio, har då och då tjafsat en del om ledarhundar i salongerna så det var verkligen inte självklart att det skulle funka. Men som sagt, inte en enda gång kommenterades hunden ens. Det som borde vara en självklarhet känns ändå som något stort. OCh nånstans är det så klart jäkligt tragiskt att det ska vara så. Jag ska så klart ha samma rätt till frihet som alla andra, samma rätt att gå dit jag vill, när det passar mig själv. 

Men jag tror faktiskt att samhället i någon mån ändå har blivit bättre. Jag upplever ändå att det var svårare under 2000-talets början än det är idag. Jag behövde tjafsa betydligt oftare när jag fick min första hund 2004 än jag behöver göra idag. 

Ännu så länge håller vi alltså nollan. För hur länge får vi ju se. Hittills har vi ju som sagt bara kört åtta månader ihop. Men vi har ändå hunnit avverka en del av landet. Vi har härjat runt här i Stockholm, vi har varit i Göteborg flera gånger och vi har till och med hunnit med en tur till Zicos hemland för att gå i fjällen.

Kanske är det för tidigt att ropa hej, men jag tycker nog ändå att det känns lite lite positivt ändå. Och jag och Zico är nöjda med dagen! 

En slagen hjälte

Det värsta som kan hända är när ens fyrbente vän blir sjuk. Speciellt om det kommer plötsligt och man inte riktigt förstår vad som är fel. Djuren kan ju inte prata och i såna här stunder blir det extra frustrerande.

Fredagsmorgonen var en morgon som alla andra. Morgonrutinerna följdes och det var ungefär så rörigt som det blir i ett hem där en femåring ska göras i ordning för att komma iväg till förskolan samtidigt som hennes föräldrar gör sig redo för en ny jobbdag. Katterna fick mat, sambons labrador fick mat och så var det dags för Zico att få mat. Han vet vad som gäller. Fram tills att locket på hans mattunna öppnas så ska han stanna i sin korg. Den här morgonen var inget undantag. Men det kom ingen labrador. Jag ropar på honom och efter en stund kom en labrador sakta gående genom hallen. Redan här förstår jag att något inte är som det brukar. Något är fruktansvärt fel.

Jag tar ut hundarna och rastar dem. Zico går sakta framåt nu med. Han kissar men det blir inget nummer tcå. In igen och göra oss klara för förskolelämning. Jag har redan bestämt mig för att det blir veterinärbesök men det får vänta lite, så att barnet kommer till sin förskola och så jag hinner få i mig lite frukost. Normalt sätt äter jag nämligen alltid min frukost på jobbet.

Jag får lyfta in hunden i taxibilen som tar oss till förskolan och jobbet. Och jag får lyfta ut honom igen när vi kommer fram. Han går sakta in på jobbet och lägger sig i sin korg. Jag äter min frukost och börjar förbereda mig för att ge mig av till djursjukhuset. Jag går för att se om min chef har kommit för att berätta för henne att dagen inte blir som den var tänkt. Då har jag tur. En av ledarhundsverksamhetens konsulenter finns inne på kontoret och hon kan också ta en titt på Zico. Hon är överens med mig om att det är lämpligt att vi åker till veterinären.

In i en bil igen och iväg till Bagarmossens djursjukhus. Vi är där strax efter klockan åtta och allt är ganska lugnt där. Vi får höra att vi nog inte ska behöva vänta så länge. Men tiden går och fler och fler sjuka djur kommer in. Vi får komma in på ett rum, de tar blodprover på Zico men någon veterinär får vi inte träffa ännu. Efter en stund får jag veta att vi åkt bakåt i kön på grund av ett akut sjukt djur. Vi får stanna i rummet men efter en stund så behövs det och vi får återvända till väntrummet. Först tre timmar efter att vi kom dit får vi träffa en veterinär.

De undersöker Zico men hittar inga fel på honom. En andra veterinär känner på honom men inte heller den personen finner något. Eftersom Zico fått äta frukost vill de inte röntga honom och de tror inte heller att det skulle ge några svar. Han får en spruta med smärtlindring och medicin utskriven och vi åker tillbaka till jobbet.

Nu är jag rätt frustrerad. Jag har en hund som knappt kan gå, och som framförallt har väldigt svårt att resa sig upp men jag känner att vi inte riktigt fått någon bra hjälp. En extra frustration är också att jag ska åka bort senare under dagen och på en veckas semester utan hunden nästa vecka. Den tilltänkta hundvakten, en kompis som också har ledarhund, känns inte längre aktuell. Jag vill inte låta henne ta hand om en sjuk hund.

Till slut löser sig ändå allt när en av mina kollegor kan ta sig an honom och ta honom tills jag kommer hem från semestern. Jag kan alltså åka i väg enligt planerna. Det känns superbra att veta att han är i trygga händer samtidigt som samvetet gnager lite. Han blir sjuk och då blir han bortlämnad. Men jag vet att det här ändå är den bästa lösningen. Nu har jag fått uppdateringar om att han är bättre idag och att allt går åt rätt håll. Kanske får vi aldrig veta vad det var som hände den här fredagsmorgonen. Kanske har han sträckt sig när han hoppat in i en bil. Kanske är det något annat som hänt. Veterinärerna på Bagarmossen rekommenderade att han ska genomgå en ortopedisk utredning. Kanske ska han det, men i så fall lär det göras någon annanstans. På en klinik som jag känner mig mer trygg med.

Men vi tar en sak i taget. Nu hoppas jag han ska bli fort återställd så jag slipper oroa mig så mycket för honom medan jag åker iväg på semester. Om tre veckor ska vi gå på vår grundkurs. Jag hoppas verkligen att det här inte påverkar det utan att vi ska kunna genomföra kursen som planerat. Och naturligtvis så han orkar jobba med alla spännande saker vi ska ägna oss åt den här hösten.

Det är en varm sommar…

Sommarvärmen ligger kvar över landet och i skrivande stund är det runt 30 grader varmt i stora delar av landet.

Igår var jag och Zico och lämnade min dotter hos hennes farmor där hon ska tillbringa två härliga sommarlovsveckor. Tåget, som gick femtio minuter sent på grund av en brand längs banan, var ändå förhållandevis svalt. Men väl framme så var det desto varmare. Zico fick ha en vattenpaus på vägen hem till min mamma och ändå flåsade han som en blåsbälg när vi kom fram.

Zico har en liten egenhet för sig, som i bland ställer till det när han ska dricka vatten i vattenskål så där på språng. Han tycker nämligen om att svalka sina tassar i vattenskålen. Resultatet blir oftast att han välter skålen. Så gjorde han på tågstationen innan vi skulle åka hem. Bara att hälla upp nytt vatten och hålla i skålen så han i stället skulle dricka det.
Tåget hem var i alla fall svalt och skönt.

Nu spenderar vi i stället vår tid i husvagnen. Jag hade en förhoppning om att det skulle vara svalare här än i stan men idag var det rätt varmt här också. Men jag gissar att det kommer bli lite mer uthärdligt här när kvällen kommer.

Hur ska fler få uppleva friheten?

Gästblogg av ledarhundsföraren Finn

Hon är så underbar, min pälsängel till ledarhund. Idag har vi snirklat igenom två trånga flygplatser. Svängt hit och dit, gott sakta och fort och girat och genat, väjt och valt. ”Följ efter”, säger jag till henne, och vips följer hon precis just den person som jag vill att hon ska följa. Ingen annan. Hur kan hon vara så säker på vem jag menar? Under resans gång ber jag ju henne följa olika flygplatsarbetare, men hon förstår varenda gång.

Jag känner genom selen att hon njuter. Uppdraget är svårt, men jag berömmer ofta med små, glada tillrop och smek i mungipan. Hon rister till av välbehag av mitt beröm.

Jag tänker på mitt förra liv, livet före ledarhund. När jag var tvungen att hålla i främlingars svettiga armar. Nu slipper jag den ofrivilliga närheten. Jag slipper förklara för nån att det inte är nån bra idé att klämma fast mig under sin arm och stanna upp mitt i trappor för att jag inte ska ramla. Nej, pälsängeln glider fram mellan rörliga hinder och jag flyter efter.

Hela min kropp slappnar av. Axlarna sänks. Och jag kan komma på mig själv med att le, räta på ryggen och njuta av att resa. Förr tyckte jag att det bara var jobbigt, en transportsträcka för att nå ett mål.

I planet rullar hon ihop sig vid mina fötter och ligger så under hela resan. För henne verkar det vara som vilken spårvagn eller tunnelbana som helst.

Jag vill att fler ska få uppleva det här. Därför måste vi räkna ut hur vi kan få antalet personer med ledarhund att öka i Sverige. Jämfört med många andra länder har vi proportionellt sett få ledarhundsekipage.
Å ena sidan är våra ledarhundar skattefinansierade. Det tycker nog många av oss är bra. Å andra sidan sätter statsanslagen en påtaglig gräns för hur många ekipage vi kan bli. Att öka statsanslaget har varit skitsvårt. Det låg på samma nivå i 10 års tid. Och en höjning innebär bara en handfull ekipage till. Nej, det skulle behövas en fördubbling eller trefaldig ökning för att vi ska komma i närheten av jämförbara länder.

Vi är cirka 260 ekipage nu. Tror ni att det går att ha ett system med både offentliga och privata pengar? Eller kommer det att man öppnar upp för annat än skattemedel på sikt innebära att dessa helt försvinner?

Det ligger i nuläget en hel del pengar i olika privata stiftelser. Dessa används idag inte till att köpa ledarhund. Istället går pengarna till ledarhundsrelaterade saker. Detta sker trots att det i statuterna bland annat står att pengarna ska kunna användas till just inköp av ledarhund. Motiveringen från de jag har pratat med är att i nuläget betalar ju skattemedel detta. Här borde inte finnas en motsättning men uppenbarligen gör det det. Vem ska jag ta hjälp av? Skattejurister? Länsstyrelsen? Var finns de sociala ingenjörerna nuförtiden?

Kossor och elstängsel

En kviga i en hage

Om man är en nyfiken ung labrador så tycker man nog att det är spännande med kossor. Det tycker i alla fall Zico som i helgen har varit på det riktiga landet när SLHF, Sveriges Ledarhundsförare hade årsmöteskurs i Malmköping i Sörmland.

Zico tyckte som sagt att kossorna var spännande. Eller snarare så var dem nog både spännande och lite läskiga, tänk skräckblandad förtjusning. Han kunde inte sluta titta på dem men vile ändå inte gå så väldigt nära deras hage.

Sista dagen på kursen var han dock med om otrevlig incident. Vid sista rastningen innan vi skulle åka hem så satte han sig i dikeskanten för att göra nummer 2, precis bredvid en av de inhägnade betesmarkerna. Allt gick bra enda till slutet av förrättningen när han sträckte ut sin långa nos för att nosa på staketet. Strax därefter ylade han till ganska högt och hoppade i väg. Han hade satt nosen mot elstängslet och fick sig en stöt. Så kan det gå när man är nyfiken. Jag var lite orolig att han skulle tyckt att det var obehagligt så att det skulle påverka framtida nummer två-anden. Men det har det inte gjort. Som den ungdom han ändå är skakade han av sig obehaget och gick vidare i livet.

Den här veckan är det dags för andra delen av vår inkörning. Då ska vi bland annat träna ute på campingplatsen där jag har min husvagn. Som ni vet sen tidigare så har vi ju lite och jobba med när det gäller att träffa på andra hundar så det ska vi också hinna med. Fast där måste jag säga att vi redan kommit en bit på egen hand.

Sova den utmattades sömn

Igår fick Zico följa med på äventyr. På förmiddagen tog vi Djurgårdfärjan till Skansen för en heldag när Skansen hade Astrid Lindgren-tema. Temperaturen höll sig strax över 20 grader så vår andra och mer värmekänsliga ledarhund fick faktiskt stanna hemma denna dag. Zocp skötte sig fint på Skansen även om han nog tyckte det var lite väl mycket intryck. Han blev också förvirrad när ett par änder tog närkontakt med honom. Han var lite besviken över att han inte fick jaga dem dock.

Det gick åt mycket vatten, en gång drack han ur två skålar efter varandra. Och även om vi tog några pauser i skuggan så hade han svårt att koppla av så klart. På väg hem märktes det att han var trött. Seljobbet fungerade sådär men vi kom ändå hem utan anmärkningar.

Zico i sin korg, sovandes djupt.

Väl hemma drack han ytterligare en mängd vatten innan han la sig i sin korg för att verkligen råsova. Ni vet så där när de verkligen sover djupt utan att ge minsta ljud i från sig eller ens snarka.

Zico som annars är väldigt mån om att följa mig vart jag än går, lyfte inte ens på huvudet när jag gav mig iväg för att hämta middagsmat och han var inte ens så sugen på att gå ut och kvällskissa.

Efter kvällsrastningen la han sig nöjt i sin nattkorg och där har han snarkat gott fram till morgonen. Även idag tar han det rätt chill, men jag gissar det mer beror på värmen, strax över 23 grader i skuggan, än något annat.

Jag är ändå imponerad av hur han skötte sig och att han blev trött efteråt är inte så konstigt. Mycket intryck och fortfarande en ganska ung hund. Men han visar tydligt på sin potential!