Idag är ingen vanlig dag, idag firar jag 14 år som ledarhundsförare. 22 år gammal fick jag min första labradortik den 28 mars 2006.
Jag fick träffa henne på en informationskurs för blivande ledarhundsförare. Sassa hette hon. Vårt första möte skedde i ett stort rum på dåvarande hundskolan i Solefteå. Jag trodde jag satt ensam och väntade på de övriga deltagare, plötsligt känner jag en hund som hoppar upp i mitt knä. Där satt vi sen och gosade, det visade sig vara Sassa. En gul labradortik. Då visste jag inte att jag 6 veckor efter informationskursen skulle få åka upp och hämta just henne med mig hem till Stockholm
Den 28 mars
Jag sitter på mitt rum på dåvarande hundskolan. Hör hundtassar utanför min dörr. De paserar och den hunden ska tydligen till en annan glad förare. Men så plötsligt öppnades min dörr och in kom hon. Hon hälsade inte på mig på en gång. Gick och utforskade rummet innan hon till slut kom fram till mig. En liten labrador som hade lite svårt att stå stilla. Sassa utbildades hos Kustmarkens hundtjänst.
Efter en tid uppe på hundskolan flög vi ner till Stockholm. Där skulle jag som ovan hundförare försöka få nån slags pli på min lilla vilding. Vi tränade in våra vägar och allt kändes bara fint. Att äntligen slippa traggla sig fram med den vita käppen och treva efter ingångar och försöka ta sig förbi hinder på egen hand var fantastiskt. Det kändes nästan som att se. Bara kunna veja för saker och gå rakt in eller på ett enkelt sätt hitta ut från olika platser, en magisk känsla om man tidigare har fått gå med bara vit käpp. Hon var med mig under några år. Vi var med om mycket och hon hjälpte mig igenom tidvis ganska stökiga perioder i mitt liv. Hon var en hund som avskydde att vara ensam. Då förstördes allt som hon kunde tänkas hitta. Minns ännu under en aktivitet med Unga synskadade i Mullsjö. Jag hade lämnat henne på rummet och öppnat fönstret för vädring. Plötsligt hör jag en av ledsagarna meddela att en gul hund har hoppat ut genom fönstret.
Hmm, den där gula hunden visade sig vara Sassa som glatt skuttade runt ute på gården. Hennes förstörelsekraft när hon var ensam hade inga gränser. Allt löst fick plockas bort. Hon måste haft en plåtmage, så mycket som den fick i sig. Cd-skivor, kartonger, papper och till och med en blodsockermätare var bara lite av allt hon hann ta sönder i sitt liv. Jobbigast var att lämna henne ensam hos andra. Själv hade jag liksom redan vant mig och visste vad som väntade. Ett annat stort hatobjekt i hennes liv var schäfrar. Hon blev så arg och for ut mot den stackars schäfern som råkade komma i hennes väg. Hon fick dock acceptera att vara i samma rum som schäfrar och till slut kunde hon iaf ligga nära dem hon kände.
Åren gick och slutligen hade vi också hittat stabilitet i livet. Jag blir gravid och vi bestämmer oss för att flytta till större lägenhet. Det är dags att träna in nya vägar för mig och Sassa. Jag bokar in tider med konsulenterna på ledarhundsverksamheten. Lyckligt ovetandes om vilket jobbigt beslut jag bara några dagar efter skulle få ta ställning till. Det visar sig att Sassa inte längre tycker det är roligt att jobba. Vi kan inte träna in våra nya vägar. Hunden snurrar bara runt runt i selen och gör ingenting av det jag ber henne om. Det kunde inte bli tydligare, hon ville inte längre jobba. Våra vanliga vägar gick hyvsat, men att lära in nytt, där tog det stopp. Att ta beslutet att pensionera henne var och är ett av de svåraste besluten i mitt liv. Den smärtan när man måste lämna ifrån sig sin hund som man varit tillsammans med 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året i nästan 7 år, den smärtan går inte att beskriva. Jag försökte väl hålla nån fasad utåt men inners inne kände jag mig bara tom.
De som tar sig an pensionerade ledarhundar är fantastiska människor. Hundarna kommer oförsäkrade, oftast ganska gamla och ibland också behöver de kostsamma mediciner. Sassa fick komma till ett underbart hem och fick några fina sista år i livet. Tack till er ännu en gång för att ni under alla år höll mig underrättad om vad hon gjorde, hur hon mådde och bara allmänt hur hon spenderade sina dagar. Ett mail, en bild, som kanske kan verka obetydlig men som för mig betydde oerhört mycket. Det gjorde saknaden lättare att bära.
12 maj 2013 var det dags för min virvelvind att göra entré. Molly, alltid glad och med högt buren svans som kan vifta ner allt som kommer i dess väg. Denna gången var det dags för en svart llabbeflicka. Hon kom in i mitt liv 3 månader efter att jag blivit mamma. Alltså fick vi ha våran inkörning av henne anpassad efter en tremånaders bebis behov. Inkörningen gick bra och det kändes ganska lugnt när dressören från Disa lämnade oss. Sen första selturen själva och vi gick runt runt och bara fel. Molly gjorde ingenting som jag bad henne om, inte en enda stolpe hittade hon. Inte heller den allra lättaste rastrundan klarade vi av i selen utan problem. Vi hade helt enkelt kört för hårt. Dressören fick helt enkelt komma tillbaka tre dagar senare och vi fick börja om från noll igen. Som tur är löste sig allting och hon jobbade toppen i selen. Att ha ny hund och bebis samtidigt är väl inget jag rekommenderar. Samtidigt ångrar jag inte en sekund att jag valde att ha en ny hund då, livet hade inte funkat utan hunden. Jag hade blivit mer beroende av ledsagare eller färdtjänsten. Jag hade aldrig vågat ta käppen och vagnen och ge mig ut på stan. Nu var det bara att sela på hunden och lägga barnet i vagnenen eller ha henne i sele på magen och ge sig ut. Trots att Molly är sprallig så var hon otroligt lugn i selen. Gick lugnt och fint och tog oss förbi allt möjligt ute. Att köra vagnen med henne framför var inte heller några problem. Minns när vi körde offroad för att det var den kortaste vägen till förskolan, hon tog oss förbi de värsta stenarna lugnt och försiktigt. Hon gillade utmaningar och tyckte inte om att gå samma vägar hela tiden. Jag fick sluta försöka få henne att gå vår väg som vi hade lärt oss. Vi kom ju fram till rätt ställe oftast även om hon tog en annan väg. Blev jag för envis och tjatade så stannade hon upp och vägrade jobba. Hon var också expert på att äta ute, även i sele och även under jobb. Som den där gången när vi har bråttom till tåget, springer uppför trapporna. Plötsligt hör jag ett illtjut av ett förtvivlat barn, jag hör också vuxna som skrattar. När vi kommer upp och precis hinner hoppa på tåget märker jag att hunden slickar sig nöjt runt munnen. Jag får då förklarat att hon har tagit ett barns glass i farten och ätit upp den samtidigt som vi springer in på tunnelbanan. Strumpor var också en favoritsak att äta.
Otaliga är timmarna som vi spenderat på akuten för att få reda på varför hon inte fick behålla varken mat eller vatten. Strumpor var boven i ganska många fall. Dock var det bara två som de fick operera ut. Hon var också en öronhund och öroninflamationerna avlöste varandra. Allergiutredning på allergiutredning kom till slut fram till hennes problem. De sista åren fick vi äntligen rätt medicin som gjorde allt så mycket lättare.
Molly hade ett statement i livet. VÅGA VÄGRA APPORTERA! Om så hela ledarhundssveriges dressörer stod och tittade på henne. Hon har aldrig apporterat något i sitt liv tillsammans med mig. Inte ens extra träning hjälpte. Jag har så många gånger ställt mig frågan hur tusan dressören gjorde när de skulle göra slutprov? Hur lyckades hon få henne att apportera då? Mollys tips till andra hundar för att lyckas komma undan med i hennes tycke ”onödiga” saker: Gör inte det de säger åt dig. Försöker de ändå tvinga dig så se söt ut och vifta massor på svansen. Funkar det fortfarande inte så börja hoppa på den människa som håller på och tvingar dig. Öka intensiteten med att slicka dem där du kommer åt, hoppa lite mer ända tills du hoppar så högt att du antingen nästa välter människan eller kommer åt att tokslicka den i ansiktet. Till slut tröttnar de och låter dig komma undan. Jag lovar, det fungerade varje gång.
Tiden gick och allt flöt på utan större problem. Så i början av sommaren 2019. Molly börjar bli sämre. Vi beslutar att se tiden an. Vi åkte på två veckors semester. Därefter var det dags för nya utmaningar. Jag skulle börja på nytt jobb och dottern skulle börja skolan. Alltså, nya krav på hunden på nya vägar och hennes jobb skulle bli mer krävande. Det började bra. Vi tränade in vägen till skolan och det nya jobbet. Sen gick det nån vecka och vi skulle återigen träna in jobbvägen. Då börjar hunden visa tydliga tecken på smärta. Detta trots smärtstillande sprutor. Så fort hon fick en chans la hon sig ner för att vila. Dock försökte hon göra sitt bästa in i det sista. Men faktum kvarstod. Man kan inte ha en hund som har ont i jobb, trots att hon försöker sitt allra yttersta. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag tvingade henne till jobb med smärtor och tung medicinering. Det var åter igen dags för det tunga beslutet. Min älskade hund kunde inte längre fortsätta och det var dags att hitta något hem till henne. Dessutom, ett hem med stor plånbok. Molly är beroende av dyr medicinering för både smärta och allergi. En bekant till hennes dressör tog över henne. Jag hoppas fina Molly att du har det bra. Spring lös i skogen och bara njut. Det är du verkligen värd. Tack för din trogna tid vid min sida. Jag saknar dig så obeskrivligt mycket och många gånger har jag kommit på mig att önska att det var du som gick vid min sida i selen och bara löste alla problem.
Den 3 januari 2020 kom han så in i mitt liv. Veiviserens Tango. En labradoodlehanne på nyss fyllda två år. När Laila från ledarhundsverksamheten ringde mig för att berätta att de hittat en hund till mig så kände jag från första stund att jag verkligen ville ha den här hunden. Han lät som en perfekt hund som skulle passa mig precis. Känslan var så stark och en känsla som jag inte haft för mina tidigare hundar. Självklart har jag längtat och varit förväntansfull inför deras ankomst. Men för Tango fanns en stor oro som jag inte kan förklara. Tänk om något skulle hända honom? Tänk om han blir sjuk och inte kan gå ut som ledarhund eller om något annat vad som helst skulle hända honom. Oron var så stark och veckorna innan han kom sniglade sig fram.
Men så kom han, sent en frdagskväll: En livlig, nyfiken och aktiv pojke som är nyfiken på livet och till en början hade svårt att komma till ro. De första nätterna fick vi inte så mycket sömn varken han eller jag. Vi har inte jobbat så länge tillsammans och vi är mitt inne i att riktigt lära känna varandra och bli det där teamet som gör att man blir ett med sin hund. Det mesta har gått över förväntan och han är fantastisk på sitt jobb. Det enda som har varit är hans stora hundintresse. Det gick så långt att jag började tycka det var jobbigt att gå ut. Han kastade sig på varenda hund han såg och jag blev mer och mer osäker och vågade inte lita på honom. Hans dressör från Norge kom och gav mig rätt verktyg för att kunna hjälpa honom förbi andra hundar och på så sätt få lyckade hundmöten. Nu är han som en helt annan hund. Mycket lugnare i selen och mycket lättare att hantera. Han har fortfarande sitt hundintresse, men med hjälp verktyg kan jag på ett lättare sätt bryta honom och nu är det äntligen roligt att vara ute och inte behöva vara så nervös vid varje hundmöte. Vår resa har bara börjat och jag hoppas Tango att vi får många många år tillsammans.
Innan jag fick min första hund var jag en person som mestadels satt hemma. Vågade knappt gå ut själv och var väldigt beroende av andra människor. Jag tyckte inte om att gå ut med den vita käppen. Jag är glad att Anita Svensson som då jobbade på syncentralen kom in i mitt liv. Hon fick mig att förstå betydelsen i en god orientering för att kunna klara sig själv och visade med säker hand hur jag sakta men säkert kunde börja ge mig ut på nya äventyr med den vita käppen. Vi tragglade orientering ett bra tag och hela tiden lockade hon med moroten om en hund när jag blivit tillräckligt bra på att klara mig själv. Den dagen vi fyllde i ansökan och skickade till ledarhundsverksamheten var magisk och sporrade mig ännu mer att lära mig nya vägar för att vara väl förberedd inför hundens ankomst. Utan hennes hjälp och utan mina hundar hade jag troligtvis än idag suttit mest hemma och varit beroende av antingen ledsagare eller taxi för att ta mig fram ute.
