Fina underbara härliga Zico! 
Det var ju inte så här det skulle bli! Du skulle ju få bli pensionär i Alingsås, få njuta av att bara vara hund och inte längre bära ledarhundsselen som du var så trött på. Du skulle ha lämnat oss för en ny familj och för din nya hundkompis Bill. Nu blev det aldrig så.
Klockan 19:00 i kväll fick Zico somna in på Djurakuten efter att ha varit sjuk några dagar. Vad exakt som hände kommer vi nog inte att få veta. Kanske var det en tumör men det gick inte att ta reda på säkert. Både jag, Daniela och Elin var med honom när han tog sina sista andetag. Nu slipper han ha ont och vara trött. Och i stället för att springa i Alingsås fick han i stället vandra över Regnbågsbron.
Tack fina ”Zickan” för att vi fick förmånen att få låna dig under din tid på jorden. Tack för ditt jobb som ledarhund som du genomförde nästan till sista dagen, trots att du inte orkade och inte hade lust. Tack för din glädje, din villkorslösa kärlek och för att du älskade att åka buss mer än något annat. Och framförallt tack för att du blev Elins egen speciella vän, tack för alla tårar som gråtits i din päls och för alla nätter du sovit hos henne och med ditt lugn gett trygghet på det där självklara sättet som bara du kunde.
Texten om Regnbågsbron tänker jag på varje gång vi har förlorat något av våra älskade djur. Det gör på något konstigt sätt sorgen lite lättare.
”Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.
När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron. Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans hela dagarna. Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.
Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar.
Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran. Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt flyger han iväg över det gröna gräset. Hans ben bär honom fortare och fortare tills han återförenas med den han älskar. Ni möts i en omfamning som varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hans huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.
Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas…”
Sov gott Zico! 
Alltid älskad. Aldrig glömd.
2016-03-14 – 2026-05-08
Husse, matte och lillmatte
Pelle
Loke & Fizzy
Fluff & Choklad
