Det värsta som kan hända är när ens fyrbente vän blir sjuk. Speciellt om det kommer plötsligt och man inte riktigt förstår vad som är fel. Djuren kan ju inte prata och i såna här stunder blir det extra frustrerande.
Fredagsmorgonen var en morgon som alla andra. Morgonrutinerna följdes och det var ungefär så rörigt som det blir i ett hem där en femåring ska göras i ordning för att komma iväg till förskolan samtidigt som hennes föräldrar gör sig redo för en ny jobbdag. Katterna fick mat, sambons labrador fick mat och så var det dags för Zico att få mat. Han vet vad som gäller. Fram tills att locket på hans mattunna öppnas så ska han stanna i sin korg. Den här morgonen var inget undantag. Men det kom ingen labrador. Jag ropar på honom och efter en stund kom en labrador sakta gående genom hallen. Redan här förstår jag att något inte är som det brukar. Något är fruktansvärt fel.
Jag tar ut hundarna och rastar dem. Zico går sakta framåt nu med. Han kissar men det blir inget nummer tcå. In igen och göra oss klara för förskolelämning. Jag har redan bestämt mig för att det blir veterinärbesök men det får vänta lite, så att barnet kommer till sin förskola och så jag hinner få i mig lite frukost. Normalt sätt äter jag nämligen alltid min frukost på jobbet.
Jag får lyfta in hunden i taxibilen som tar oss till förskolan och jobbet. Och jag får lyfta ut honom igen när vi kommer fram. Han går sakta in på jobbet och lägger sig i sin korg. Jag äter min frukost och börjar förbereda mig för att ge mig av till djursjukhuset. Jag går för att se om min chef har kommit för att berätta för henne att dagen inte blir som den var tänkt. Då har jag tur. En av ledarhundsverksamhetens konsulenter finns inne på kontoret och hon kan också ta en titt på Zico. Hon är överens med mig om att det är lämpligt att vi åker till veterinären.
In i en bil igen och iväg till Bagarmossens djursjukhus. Vi är där strax efter klockan åtta och allt är ganska lugnt där. Vi får höra att vi nog inte ska behöva vänta så länge. Men tiden går och fler och fler sjuka djur kommer in. Vi får komma in på ett rum, de tar blodprover på Zico men någon veterinär får vi inte träffa ännu. Efter en stund får jag veta att vi åkt bakåt i kön på grund av ett akut sjukt djur. Vi får stanna i rummet men efter en stund så behövs det och vi får återvända till väntrummet. Först tre timmar efter att vi kom dit får vi träffa en veterinär.
De undersöker Zico men hittar inga fel på honom. En andra veterinär känner på honom men inte heller den personen finner något. Eftersom Zico fått äta frukost vill de inte röntga honom och de tror inte heller att det skulle ge några svar. Han får en spruta med smärtlindring och medicin utskriven och vi åker tillbaka till jobbet.
Nu är jag rätt frustrerad. Jag har en hund som knappt kan gå, och som framförallt har väldigt svårt att resa sig upp men jag känner att vi inte riktigt fått någon bra hjälp. En extra frustration är också att jag ska åka bort senare under dagen och på en veckas semester utan hunden nästa vecka. Den tilltänkta hundvakten, en kompis som också har ledarhund, känns inte längre aktuell. Jag vill inte låta henne ta hand om en sjuk hund.
Till slut löser sig ändå allt när en av mina kollegor kan ta sig an honom och ta honom tills jag kommer hem från semestern. Jag kan alltså åka i väg enligt planerna. Det känns superbra att veta att han är i trygga händer samtidigt som samvetet gnager lite. Han blir sjuk och då blir han bortlämnad. Men jag vet att det här ändå är den bästa lösningen. Nu har jag fått uppdateringar om att han är bättre idag och att allt går åt rätt håll. Kanske får vi aldrig veta vad det var som hände den här fredagsmorgonen. Kanske har han sträckt sig när han hoppat in i en bil. Kanske är det något annat som hänt. Veterinärerna på Bagarmossen rekommenderade att han ska genomgå en ortopedisk utredning. Kanske ska han det, men i så fall lär det göras någon annanstans. På en klinik som jag känner mig mer trygg med.
Men vi tar en sak i taget. Nu hoppas jag han ska bli fort återställd så jag slipper oroa mig så mycket för honom medan jag åker iväg på semester. Om tre veckor ska vi gå på vår grundkurs. Jag hoppas verkligen att det här inte påverkar det utan att vi ska kunna genomföra kursen som planerat. Och naturligtvis så han orkar jobba med alla spännande saker vi ska ägna oss åt den här hösten.
