Gästblogg av ledarhundsföraren Finn
Hon är så underbar, min pälsängel till ledarhund. Idag har vi snirklat igenom två trånga flygplatser. Svängt hit och dit, gott sakta och fort och girat och genat, väjt och valt. ”Följ efter”, säger jag till henne, och vips följer hon precis just den person som jag vill att hon ska följa. Ingen annan. Hur kan hon vara så säker på vem jag menar? Under resans gång ber jag ju henne följa olika flygplatsarbetare, men hon förstår varenda gång.
Jag känner genom selen att hon njuter. Uppdraget är svårt, men jag berömmer ofta med små, glada tillrop och smek i mungipan. Hon rister till av välbehag av mitt beröm.
Jag tänker på mitt förra liv, livet före ledarhund. När jag var tvungen att hålla i främlingars svettiga armar. Nu slipper jag den ofrivilliga närheten. Jag slipper förklara för nån att det inte är nån bra idé att klämma fast mig under sin arm och stanna upp mitt i trappor för att jag inte ska ramla. Nej, pälsängeln glider fram mellan rörliga hinder och jag flyter efter.
Hela min kropp slappnar av. Axlarna sänks. Och jag kan komma på mig själv med att le, räta på ryggen och njuta av att resa. Förr tyckte jag att det bara var jobbigt, en transportsträcka för att nå ett mål.
I planet rullar hon ihop sig vid mina fötter och ligger så under hela resan. För henne verkar det vara som vilken spårvagn eller tunnelbana som helst.
Jag vill att fler ska få uppleva det här. Därför måste vi räkna ut hur vi kan få antalet personer med ledarhund att öka i Sverige. Jämfört med många andra länder har vi proportionellt sett få ledarhundsekipage.
Å ena sidan är våra ledarhundar skattefinansierade. Det tycker nog många av oss är bra. Å andra sidan sätter statsanslagen en påtaglig gräns för hur många ekipage vi kan bli. Att öka statsanslaget har varit skitsvårt. Det låg på samma nivå i 10 års tid. Och en höjning innebär bara en handfull ekipage till. Nej, det skulle behövas en fördubbling eller trefaldig ökning för att vi ska komma i närheten av jämförbara länder.
Vi är cirka 260 ekipage nu. Tror ni att det går att ha ett system med både offentliga och privata pengar? Eller kommer det att man öppnar upp för annat än skattemedel på sikt innebära att dessa helt försvinner?
Det ligger i nuläget en hel del pengar i olika privata stiftelser. Dessa används idag inte till att köpa ledarhund. Istället går pengarna till ledarhundsrelaterade saker. Detta sker trots att det i statuterna bland annat står att pengarna ska kunna användas till just inköp av ledarhund. Motiveringen från de jag har pratat med är att i nuläget betalar ju skattemedel detta. Här borde inte finnas en motsättning men uppenbarligen gör det det. Vem ska jag ta hjälp av? Skattejurister? Länsstyrelsen? Var finns de sociala ingenjörerna nuförtiden?