Idag är det den internationella ledarhundsdagen. Följ med mig och Zico på en lunchpromenad i Stockholm
Författararkiv: Joche
Ett år tillsammans
Tänk att ett år kan gå så fort! Fast samtidigt känns det som om vi hade känt varandra mycket längre, Zico och jag. Den 12 mars 2018 började vår resa tillsammans och nu har vi alltså klarat av det första året tillsammans.
Man brukar säga att det tar ett år ungefär innan man blir ett riktigt team och det är nog både sant och inte. För med Zico gick det väldigt fort att vi blev en enhet.
Så här skrev jag om ettårsdagen på min Facebook:
Idag för ett år sedan vid den här tiden var jag i spänd förväntan. Elin hade just åkt till farmor och själv satt jag hemma och bet på naglarna i väntan på Honom med stort H. Men jag fick vänta enda till kvällen innan dressören ringde på dörren med en svart ung herre i sällskap. Ett år har gått sedan min ledarhund Zico flyttade in i vårt hem och i mitt hjärta. Med ingen av mina tidigare hundar har det känts lika rätt så fort. Vi blev nästan omedelbart ett team, menade för varandra. När Monika kom tillbaka drygt två månader senare så var vi rean ordentligt sammansvetsade och det kändes som det gått mycket lång tid. Och så är det nu med, det är svårt att minnas en tid innan Zico. I helgen har jag varit i Göteborg på jobb och Zico har fått tillbringa tid med en av mina kollegor. I går när jag kom hem kändes det så tomt när han inte fanns där och bara en av två labradorer mötte vid dörren. Nu har vi återförenats igen och vi kände oss nog lika lyckliga båda två. Zico är extremt flockbunden och det märks på så många sätt. Vid lunchrastningen idag var han väldigt noga med att inte komma för långt i från mig. Kanske skulle jag försvinna igen? Idag firar vi vår ettårsdag som ledarhundsteam och på torsdag firar vi Zicos treårsdag.
Tack älskade hunden för att du finns i mitt liv och allt du ger mig varje dag. Glädjen du känner i att se till så att vi kommer fram tryggt och säkert, sammanhållningen och känslan av att du verkligen vill vara min hund är underbar!
Är det jag eller världen som är förändrad?
I kväll har jag sett storfilmen Bohemian Rhapsody på bio. Jag och en kompis åkte till Mall of Scandinavia för att se filmen i VIP-bio. Ni vet sån där bio där man kan beställa in både ett glas vin och en schysst måltid att avnjuta ihop med filmen.
Före filmen gick vi runt i köpcentret. Jag shoppade lite kläder, vi tog en fika och sedan gick vi och tog en bärs innan det var dags att gå till Filmstaden.
När filmen, som för övrigt alla verkligen borde se, var slut så tog vi pendeln tillbaka in till stan och avslutade kvällen med några öl innan jag satte mig på tunnelbanan hem till Södermalm.
Det låter så klart hur normalt som helst. En schysst dag med ett shysst häng. Men allt detta gjorde jag med Zico vid min sida. Och allt fungerade helt perfekt. Inte vid ett enda tillfälle kommenterades hunden. Möjligen med undantag för när vi var på väg att lämna gallerian och en vakt sa ”Ursäkta” till oss. Jag uppfattade inte först att det var vi som åsyftades och när jag väl hade förstått det hade han insett att hunden inte var en vanlig jycke och hela grejen var överspelad.
Jag konstaterar att jag efter åtta månader med Zico fortfarande håller nollan. Inte en enda gång hittills har vi blivit nekade, behövt tjafsa eller kastats ut från ett ställe. Det är ju annars inte helt ovanligt att det drabbar ledarhundsförare tyvärr. I Sverige är det fortfarande helt lagligt att kasta ut en person med ledarhund från en lokal, från en utbildning eller till och med från ett jobb.
Så varför blir jag inte nekad då? Är det så att det är jag som helt enkelt safear för mycket? Att jag aktivt väljer ställen som jag vet fungerar och undviker att gå till ställen där jag vet att det kan bli tjafs? Eller är det möjligen så att samhället faktiskt håller på att förändras till det bättre?
Min teori är att det är lite av båda delar. Visst väljer jag de säkra korten i bland, eller kanske rätt ofta. Jag återvänder gärna till ställen jag vet funkar och som jag dessutom gillar och är kanske inte alltid så benägen att testa något nytt. Men idag har jag ändå valt att testa ställen där jag inte haft en aning om hur det skulle gå. Filmstaden, tidigare SF Bio, har då och då tjafsat en del om ledarhundar i salongerna så det var verkligen inte självklart att det skulle funka. Men som sagt, inte en enda gång kommenterades hunden ens. Det som borde vara en självklarhet känns ändå som något stort. OCh nånstans är det så klart jäkligt tragiskt att det ska vara så. Jag ska så klart ha samma rätt till frihet som alla andra, samma rätt att gå dit jag vill, när det passar mig själv.
Men jag tror faktiskt att samhället i någon mån ändå har blivit bättre. Jag upplever ändå att det var svårare under 2000-talets början än det är idag. Jag behövde tjafsa betydligt oftare när jag fick min första hund 2004 än jag behöver göra idag.
Ännu så länge håller vi alltså nollan. För hur länge får vi ju se. Hittills har vi ju som sagt bara kört åtta månader ihop. Men vi har ändå hunnit avverka en del av landet. Vi har härjat runt här i Stockholm, vi har varit i Göteborg flera gånger och vi har till och med hunnit med en tur till Zicos hemland för att gå i fjällen.
Kanske är det för tidigt att ropa hej, men jag tycker nog ändå att det känns lite lite positivt ändå. Och jag och Zico är nöjda med dagen!
Till fjälls med Zico
Redan innan Zico hade kommit till mig så hade jag bokat in en resa till Telemark i Norge för att vandra i fjällen. Jag tänkte från början att om jag hade en ledarhund då så skulle hunden med. I alla fall om det blev en norsk hund. Egentligen så vill Ledarhundsverksamheten inte att man åker utomlands med sin ledarhund under det första året, men eftersom Zico är norsk och har varit i Norge ett gäng gånger innan så fick jag tillstånd att ta med honom dit.
Utsikt från vandringen på Hardangarvidda. 1100 meter över havet.
Nu är vi hemma efter en knapp vecka i Telemark och det har varit fantastiskt. Lite har vi anpassat vandringarna för att det ska funka för hunden – och för mig som inte alls är fan att vandra i fjällen.
Den största utmaningen för oss båda var när vi tog Krossobanen upp från Rjukan och upp på Hardangervidda. Väl uppe så vandrade vi från drygt 800 meters höjd upp till 1100 meter över havet. Vandringen gick först på en grusväg och sedan bar det av upp för berget. Vi vandrade på en sorts stenväg som är lagd av Sherpas från Nepal som varit i Norge och hjälpt till med att göra bergen mer tillgängliga. Terrängen var väldigt bra, jag kunde gå med ledsagare upp för stenarna och de ”trappor” som de skapat medan Zico kunde gå bredvid stenarna. En väg som blev väldigt mycket lättare för honom. Väl uppe på toppen, vid resterna av de skyttevärn som tyskarna placerade här under andra världskriget, var det rejält blåsigt.
Nervägen var lättare, först en grovt stenig väg och sedan en vanlig grusväg ner till 800-meters nivån där vi åt lunch innan vi tog banan ner till Rjukan igen.
Zico fick också följa med upp på Gaustatoppen, drygt 1800 meter över havet. Några andra ur gruppen tog sig upp till fots på berget, drygt 700 meter stigning. Det gjorde dock inte jag och Zico. Vi tog i stället kabinbanan inuti fjället för att ta oss upp och ner. Däruppe var det dock kallt och dimmigt och inte alls trevligt så vi åkte ganska fort ner igen. Det var dock riktigt häftigt att faktiskt ha varit uppe – och banan var häftig i sig själv.
Både jag och hunden har somnat nöjda om kvällarna och det var riktigt häftigt att göra resan tillsammans med hund – även om han inte till fullo kunde jobba överallt utan fick gå en del i koppel.
Det var också riktigt skönt att vara i ett land där man har lagen på sin sida och inte blir ifrågasatt när man använder hunden till exempel på en restaurang. Det vore riktigt häftigt att någon gång få uppleva det i sitt eget hemland.
En slagen hjälte
Det värsta som kan hända är när ens fyrbente vän blir sjuk. Speciellt om det kommer plötsligt och man inte riktigt förstår vad som är fel. Djuren kan ju inte prata och i såna här stunder blir det extra frustrerande.
Fredagsmorgonen var en morgon som alla andra. Morgonrutinerna följdes och det var ungefär så rörigt som det blir i ett hem där en femåring ska göras i ordning för att komma iväg till förskolan samtidigt som hennes föräldrar gör sig redo för en ny jobbdag. Katterna fick mat, sambons labrador fick mat och så var det dags för Zico att få mat. Han vet vad som gäller. Fram tills att locket på hans mattunna öppnas så ska han stanna i sin korg. Den här morgonen var inget undantag. Men det kom ingen labrador. Jag ropar på honom och efter en stund kom en labrador sakta gående genom hallen. Redan här förstår jag att något inte är som det brukar. Något är fruktansvärt fel.
Jag tar ut hundarna och rastar dem. Zico går sakta framåt nu med. Han kissar men det blir inget nummer tcå. In igen och göra oss klara för förskolelämning. Jag har redan bestämt mig för att det blir veterinärbesök men det får vänta lite, så att barnet kommer till sin förskola och så jag hinner få i mig lite frukost. Normalt sätt äter jag nämligen alltid min frukost på jobbet.
Jag får lyfta in hunden i taxibilen som tar oss till förskolan och jobbet. Och jag får lyfta ut honom igen när vi kommer fram. Han går sakta in på jobbet och lägger sig i sin korg. Jag äter min frukost och börjar förbereda mig för att ge mig av till djursjukhuset. Jag går för att se om min chef har kommit för att berätta för henne att dagen inte blir som den var tänkt. Då har jag tur. En av ledarhundsverksamhetens konsulenter finns inne på kontoret och hon kan också ta en titt på Zico. Hon är överens med mig om att det är lämpligt att vi åker till veterinären.
In i en bil igen och iväg till Bagarmossens djursjukhus. Vi är där strax efter klockan åtta och allt är ganska lugnt där. Vi får höra att vi nog inte ska behöva vänta så länge. Men tiden går och fler och fler sjuka djur kommer in. Vi får komma in på ett rum, de tar blodprover på Zico men någon veterinär får vi inte träffa ännu. Efter en stund får jag veta att vi åkt bakåt i kön på grund av ett akut sjukt djur. Vi får stanna i rummet men efter en stund så behövs det och vi får återvända till väntrummet. Först tre timmar efter att vi kom dit får vi träffa en veterinär.
De undersöker Zico men hittar inga fel på honom. En andra veterinär känner på honom men inte heller den personen finner något. Eftersom Zico fått äta frukost vill de inte röntga honom och de tror inte heller att det skulle ge några svar. Han får en spruta med smärtlindring och medicin utskriven och vi åker tillbaka till jobbet.
Nu är jag rätt frustrerad. Jag har en hund som knappt kan gå, och som framförallt har väldigt svårt att resa sig upp men jag känner att vi inte riktigt fått någon bra hjälp. En extra frustration är också att jag ska åka bort senare under dagen och på en veckas semester utan hunden nästa vecka. Den tilltänkta hundvakten, en kompis som också har ledarhund, känns inte längre aktuell. Jag vill inte låta henne ta hand om en sjuk hund.
Till slut löser sig ändå allt när en av mina kollegor kan ta sig an honom och ta honom tills jag kommer hem från semestern. Jag kan alltså åka i väg enligt planerna. Det känns superbra att veta att han är i trygga händer samtidigt som samvetet gnager lite. Han blir sjuk och då blir han bortlämnad. Men jag vet att det här ändå är den bästa lösningen. Nu har jag fått uppdateringar om att han är bättre idag och att allt går åt rätt håll. Kanske får vi aldrig veta vad det var som hände den här fredagsmorgonen. Kanske har han sträckt sig när han hoppat in i en bil. Kanske är det något annat som hänt. Veterinärerna på Bagarmossen rekommenderade att han ska genomgå en ortopedisk utredning. Kanske ska han det, men i så fall lär det göras någon annanstans. På en klinik som jag känner mig mer trygg med.
Men vi tar en sak i taget. Nu hoppas jag han ska bli fort återställd så jag slipper oroa mig så mycket för honom medan jag åker iväg på semester. Om tre veckor ska vi gå på vår grundkurs. Jag hoppas verkligen att det här inte påverkar det utan att vi ska kunna genomföra kursen som planerat. Och naturligtvis så han orkar jobba med alla spännande saker vi ska ägna oss åt den här hösten.
Det är en varm sommar…
Sommarvärmen ligger kvar över landet och i skrivande stund är det runt 30 grader varmt i stora delar av landet.
Igår var jag och Zico och lämnade min dotter hos hennes farmor där hon ska tillbringa två härliga sommarlovsveckor. Tåget, som gick femtio minuter sent på grund av en brand längs banan, var ändå förhållandevis svalt. Men väl framme så var det desto varmare. Zico fick ha en vattenpaus på vägen hem till min mamma och ändå flåsade han som en blåsbälg när vi kom fram.
Zico har en liten egenhet för sig, som i bland ställer till det när han ska dricka vatten i vattenskål så där på språng. Han tycker nämligen om att svalka sina tassar i vattenskålen. Resultatet blir oftast att han välter skålen. Så gjorde han på tågstationen innan vi skulle åka hem. Bara att hälla upp nytt vatten och hålla i skålen så han i stället skulle dricka det.
Tåget hem var i alla fall svalt och skönt.
Nu spenderar vi i stället vår tid i husvagnen. Jag hade en förhoppning om att det skulle vara svalare här än i stan men idag var det rätt varmt här också. Men jag gissar att det kommer bli lite mer uthärdligt här när kvällen kommer.
Kossor och elstängsel
Om man är en nyfiken ung labrador så tycker man nog att det är spännande med kossor. Det tycker i alla fall Zico som i helgen har varit på det riktiga landet när SLHF, Sveriges Ledarhundsförare hade årsmöteskurs i Malmköping i Sörmland.
Zico tyckte som sagt att kossorna var spännande. Eller snarare så var dem nog både spännande och lite läskiga, tänk skräckblandad förtjusning. Han kunde inte sluta titta på dem men vile ändå inte gå så väldigt nära deras hage.
Sista dagen på kursen var han dock med om otrevlig incident. Vid sista rastningen innan vi skulle åka hem så satte han sig i dikeskanten för att göra nummer 2, precis bredvid en av de inhägnade betesmarkerna. Allt gick bra enda till slutet av förrättningen när han sträckte ut sin långa nos för att nosa på staketet. Strax därefter ylade han till ganska högt och hoppade i väg. Han hade satt nosen mot elstängslet och fick sig en stöt. Så kan det gå när man är nyfiken. Jag var lite orolig att han skulle tyckt att det var obehagligt så att det skulle påverka framtida nummer två-anden. Men det har det inte gjort. Som den ungdom han ändå är skakade han av sig obehaget och gick vidare i livet.
Den här veckan är det dags för andra delen av vår inkörning. Då ska vi bland annat träna ute på campingplatsen där jag har min husvagn. Som ni vet sen tidigare så har vi ju lite och jobba med när det gäller att träffa på andra hundar så det ska vi också hinna med. Fast där måste jag säga att vi redan kommit en bit på egen hand.
Sova den utmattades sömn
Igår fick Zico följa med på äventyr. På förmiddagen tog vi Djurgårdfärjan till Skansen för en heldag när Skansen hade Astrid Lindgren-tema. Temperaturen höll sig strax över 20 grader så vår andra och mer värmekänsliga ledarhund fick faktiskt stanna hemma denna dag. Zocp skötte sig fint på Skansen även om han nog tyckte det var lite väl mycket intryck. Han blev också förvirrad när ett par änder tog närkontakt med honom. Han var lite besviken över att han inte fick jaga dem dock.
Det gick åt mycket vatten, en gång drack han ur två skålar efter varandra. Och även om vi tog några pauser i skuggan så hade han svårt att koppla av så klart. På väg hem märktes det att han var trött. Seljobbet fungerade sådär men vi kom ändå hem utan anmärkningar.
Väl hemma drack han ytterligare en mängd vatten innan han la sig i sin korg för att verkligen råsova. Ni vet så där när de verkligen sover djupt utan att ge minsta ljud i från sig eller ens snarka.
Zico som annars är väldigt mån om att följa mig vart jag än går, lyfte inte ens på huvudet när jag gav mig iväg för att hämta middagsmat och han var inte ens så sugen på att gå ut och kvällskissa.
Efter kvällsrastningen la han sig nöjt i sin nattkorg och där har han snarkat gott fram till morgonen. Även idag tar han det rätt chill, men jag gissar det mer beror på värmen, strax över 23 grader i skuggan, än något annat.
Jag är ändå imponerad av hur han skötte sig och att han blev trött efteråt är inte så konstigt. Mycket intryck och fortfarande en ganska ung hund. Men han visar tydligt på sin potential!
Uppdaterad: Elite tog extra för ledarhunden
I natt har jag och ledarhunden Zico bott tillsammans med en kompis på Elite stadshotellet i Eskilstuna efter att vi varit på en väldigt trevlig ölprovning. När jag bokade hotellet ringde jag först till dem för att kolla hur jag borde boka det för att de skulle veta att min ledarhund är med. I fall de ville placera oss i något speciellt rum eller så. Jag fick informationen att det bara var att ange det i kommentarsfältet på bokningen på webben att ledarhunden är med. Inget konstigt alltså utan jag bokade rummet online och det var inte heller några problem när vi checkade in.
Jag har bott på det här Elitehotellet förut utan problem och jag gillar det skarpt. Bra rum, trevlig personal och en jättebra frukostbuffé. Helt klart ett bra hotell alltså. Vi har tidigare bott på grannhotellet men övergått mer åt att bo på Elite då de har bättre frukost. Det här var dock första gången som Zico var med.
När jag kollade på vad vi betalat för har hotellet valt att lägga på en avgift på 200 kronor extra för att ledarhunden är med. Jag frågade personalen om detta och de hävdar då att detta är Elites policy och att det inte spelar någon roll om det är en sällskapshund eller ett hjälpmedel, extraavgiften ska betalas oavsett. Jag kan förstå att man vill ta ut en extra avgift för den som har med sig ett husdjur på hotellet. Men att göra det för oss som använder ledarhund tycker jag inte är okej. Det är liksom samma sak som om hotellet skulle ta ut en extra avgift för den som använder en rullstol till exempel.
PErsonalen på hotellet kunde inte ta bort avgiften så nu ska jag först kontakta hotellets chef och därefter om det inte hjälper får jag vända mig till Elite centralt för att få rätsida på detta.Jag hoppas i alla fall inte behöva gå så långt som att göra en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen.
Jag har haft ledarhund sedan 2004 och har bott mycket med ledarhund på hotell i Sverige. Det här är första gången någonsin som ett hotell i Sverige vill kräva mig på en extra avgift. Jag bor mest host BestWestern och Scandic och där har det här aldrig någonsin varit ett problem. Jag har även bott på andra Elitehotell där de också förstått att det inte är okej att ta extra betalt för ledarhundsförare.
Jag hoppas verkligen att hotellet tar sitt förnuft till fånga, för det här drar verkligen ner betyget på ett annars väldigt trevligt hotell.
Uppdatering 2018-05-13
Elite Stadshotellet Eskilstuna har nu svarat på mitt mail.
Hejsan,
Tack för att du hör av dig, så trevligt att du uppskattade servicen från våra duktiga medarbetare och tyckte om vårt hotell.
Självklart så bor ledarhunden fritt hos oss. Jag ber verkligen om ursäkt att du blev debiterad för det, våra rutiner är att ledarhundar inte debiteras extra.
Under helger har vi ofta hjälp av extrapersonal och här har vi brustit i vår information till dem och det tar jag på mig.
Jag ska se till att vi krediterar den summan.
Återigen är ber jag om ursäkt och är tacksam att du hörde av dig.Med vänlig hälsning,
Annica Åkerblad
Hotelldirektör
Slutet gott allting gott således.
Zico – utbrytarkungen
I stället för sommarstuga har jag sedan sex år en husvagn som är permanent uppställd på en campingplats i södra Stockholm. I helgen har jag tillsammans med en kompis ställt min husvagn på plats, återställt trätrallen utanför och slutligen rest tältet. Naturligtvis var även Zico med.
Vi körde vagnen på plats i fredags kväll och sedan började vi själva byggandet på lördagsförmiddagen. Under vintern har min trall stått på en av mina kompisars husvagnstomt så vi fick börja med att gå dit för att kånka tillbaka grejerna. När vi skulle göra detta så fick Zico vara kvar i husvagnen. Vagnen är utrustad med stalldörr, altså att man kan stänga nedre halvan av dörren men ändå ha den övre öppen. Så där innanför stalldörren fick Zico vänta.
Vi gick iväg för att hämta tralen på en pirra. Efter att jag gått kanske 20 meter upptäcker jag en hund vid min sida. Då har han alltså i sin iver att få vara med husse tagit ett skutt över stalldörren och ner på utsidan – ett ganska högt hopp med tanke på att det inte fanns någon trall på plats.
Zico trivs vid sin husses sida, men i bland blir det ju kanske lite överdrivet. Han åkte in i vagnen igen och den här gången höll han sig faktiskt på rätt sida om stalldörren.
I övrigt verkar han trivas med husvagnsliv och låg nöjt i tältet när det var färdigbytt. I slutet av maj är det dags för andra delen av vår inkörning och då kommer vi bland annat köra in sträckor ute vid campingplatsen men vi ska också passa på att lära oss gå hem från jobbet, träna på hundmöten och en del annat.