Kategoriarkiv: Vardag

Om man är en nyfiken ung labrador så tycker man nog att det är spännande med kossor. Det tycker i alla fall Zico som i helgen har varit på det riktiga landet när SLHF, Sveriges Ledarhundsförare hade årsmöteskurs i Malmköping i Sörmland.

Zico tyckte som sagt att kossorna var spännande. Eller snarare så var dem nog både spännande och lite läskiga, tänk skräckblandad förtjusning. Han kunde inte sluta titta på dem men vile ändå inte gå så väldigt nära deras hage.

Sista dagen på kursen var han dock med om otrevlig incident. Vid sista rastningen innan vi skulle åka hem så satte han sig i dikeskanten för att göra nummer 2, precis bredvid en av de inhägnade betesmarkerna. Allt gick bra enda till slutet av förrättningen när han sträckte ut sin långa nos för att nosa på staketet. Strax därefter ylade han till ganska högt och hoppade i väg. Han hade satt nosen mot elstängslet och fick sig en stöt. Så kan det gå när man är nyfiken. Jag var lite orolig att han skulle tyckt att det var obehagligt så att det skulle påverka framtida nummer två-anden. Men det har det inte gjort. Som den ungdom han ändå är skakade han av sig obehaget och gick vidare i livet.

Den här veckan är det dags för andra delen av vår inkörning. Då ska vi bland annat träna ute på campingplatsen där jag har min husvagn. Som ni vet sen tidigare så har vi ju lite och jobba med när det gäller att träffa på andra hundar så det ska vi också hinna med. Fast där måste jag säga att vi redan kommit en bit på egen hand.

Igår fick Zico följa med på äventyr. På förmiddagen tog vi Djurgårdfärjan till Skansen för en heldag när Skansen hade Astrid Lindgren-tema. Temperaturen höll sig strax över 20 grader så vår andra och mer värmekänsliga ledarhund fick faktiskt stanna hemma denna dag. Zocp skötte sig fint på Skansen även om han nog tyckte det var lite väl mycket intryck. Han blev också förvirrad när ett par änder tog närkontakt med honom. Han var lite besviken över att han inte fick jaga dem dock.

Det gick åt mycket vatten, en gång drack han ur två skålar efter varandra. Och även om vi tog några pauser i skuggan så hade han svårt att koppla av så klart. På väg hem märktes det att han var trött. Seljobbet fungerade sådär men vi kom ändå hem utan anmärkningar.

Väl hemma drack han ytterligare en mängd vatten innan han la sig i sin korg för att verkligen råsova. Ni vet så där när de verkligen sover djupt utan att ge minsta ljud i från sig eller ens snarka.

Zico som annars är väldigt mån om att följa mig vart jag än går, lyfte inte ens på huvudet när jag gav mig iväg för att hämta middagsmat och han var inte ens så sugen på att gå ut och kvällskissa.

Efter kvällsrastningen la han sig nöjt i sin nattkorg och där har han snarkat gott fram till morgonen. Även idag tar han det rätt chill, men jag gissar det mer beror på värmen, strax över 23 grader i skuggan, än något annat.

Jag är ändå imponerad av hur han skötte sig och att han blev trött efteråt är inte så konstigt. Mycket intryck och fortfarande en ganska ung hund. Men han visar tydligt på sin potential!

I stället för sommarstuga har jag sedan sex år en husvagn som är permanent uppställd på en campingplats i södra Stockholm. I helgen har jag tillsammans med en kompis ställt min husvagn på plats, återställt trätrallen utanför och slutligen rest tältet. Naturligtvis var även Zico med.

Vi körde vagnen på plats i fredags kväll och sedan började vi själva byggandet på lördagsförmiddagen. Under vintern har min trall stått på en av mina kompisars husvagnstomt så vi fick börja med att gå dit för att kånka tillbaka grejerna. När vi skulle göra detta så fick Zico vara kvar i husvagnen. Vagnen är utrustad med stalldörr, altså att man kan stänga nedre halvan av dörren men ändå ha den övre öppen. Så där innanför stalldörren fick Zico vänta.

Vi gick iväg för att hämta tralen på en pirra. Efter att jag gått kanske 20 meter upptäcker jag en hund vid min sida. Då har han alltså i sin iver att få vara med husse tagit ett skutt över stalldörren och ner på utsidan – ett ganska högt hopp med tanke på att det inte fanns någon trall på plats.

Zico trivs vid sin husses sida, men i bland blir det ju kanske lite överdrivet. Han åkte in i vagnen igen och den här gången höll han sig faktiskt på rätt sida om stalldörren.

I övrigt verkar han trivas med husvagnsliv och låg nöjt i tältet när det var färdigbytt. I slutet av maj är det dags för andra delen av vår inkörning och då kommer vi bland annat köra in sträckor ute vid campingplatsen men vi ska också passa på att lära oss gå hem från jobbet, träna på hundmöten och en del annat.

Det hade ju varit märkligt om allt hade rullat på utan några som helst problem. I takt med att Zico blir mer trygg så visar han också mer färg och det är så klart på gott och ont. 

Jag har verkligen inte mycket att klaga på. Det som jag tycker är jobbigt är kanske mer av arten ”lyxproblem” och saker som går att jobba med. En sån sak är till exempel hans intresse för andra hundar. I selen märker jag när vi möter en hund. Det blir lite extra drag, han kollar till och någon gång måste jag säga åt honom att hålla fokus. Jag tycker det är rätt tydligt om han ser en hund eller om han väjer för något, eftersom han liksom har ”trappat upp” lite innan.

När han är lös däremot är läget ett annat. Jag har honom lös på väldigt begränsade platser, dels ute vid jobbet och dels när vi rör oss i skog och mark där det inte finns så mycket andra människor. Vid jobbet möter vi ofta andra hundar. Vissa av dem, några av kontorets hundar, bryr han sig mindre om medan andra är mer intressanta. Har jag tyr så är det en bra hundägare som ger sig till känna innan Zico har börjat ge sig av i deras riktning. Då är det inga problem att bryta honom och han stannar hos mig. Om han däremot hinner fram så blir han tillfälligt döv och hör varken rop eller visselpipa. Han är ju snäll o bara nyfiken, vill nosa på en annan hund och hälsa lite. Men alla uppskattar ju inte det. Och jag uppskattar inte hans beteende.

Det här är en sån grej där man alltid kommer till korta som ledarhundsförare.
Får jag inte en förvarning så är jag chanslös och han vinner varje gång. Och risken med att han vinner är att han nästa gång vill vinna lite till och så kan en ond cirkel vara igång. Det finns inte heller så mycket att göra annat än att träna mycket inkallning, få den att sitta hårdare och att vara roligare än hunden man möter – och hur lätt är det? Som sagt så ser jag inte det här som ett gigantiskt problem men vi har ju något att jobba med.

Till dig som har egen hund
On du möter en person med ledarhund oavsett om den är i sele eller lös – ge dig till känna! Säg något i stil med ”Hej, här kommer jag med en hund!”. Det räcker bra men är till jättestor hjälp för oss. När ledarhunden jobbar har den sin vita sele, men när den är lös har den i stället en klocka för att den synskadade föraren ska kunna höra var hunden är och vad den gör.

Det är påskdag i en liten by på Skånes västkust. Jag vaknar upp och till skillnad mot hemma i Stockholm är det alldeles tyst utanför. Klockan visar på 07.00 och jag känner hur solen kittlar min kind genom springan i gardinen.
Bredvid mig sover min flickvän djupt och verkar inte direkt vara sugen på en tidig morgonpromenad. Det värkar däremot min 2-åriga labradorpojke i högsta grad vara, Han sticker in sin gulliga lilla nos under mitt täcke och jag hör hur svansen snurrar som en helekopterpropeller. Då känner jag det också, jag vill ta en morgonpromenad och jag vill göra det nu!

I två dagar har vi varit i Skåne och vandrat längs havet, jag min tjej och min ledarhund. Än så länge har jag inte gått själv då det är en helt ny miljö men nu känner jag att det är dags! Jag tassar upp ur sängen och slänger på mig kläderna, dags för äventyr! Vi kommer ut på trappan till det gamla stenhuset och min ledarhund sätter med bestämda steg av längs den trånga gränden. Bort mot vänster, förbi den skällande lilla hunden och förbi den höga tegelmuren, det doftar tång hav och frihet! Ett bestämt drag i den vita selen till vänster igen och efter några hundra meter en bestämd sväng till höger ner på en stig som sneddar över ett fält ner mot den lilla grusvägen längs stranden.

I min ficka ligger också min Iphone med BlindSquare påslagen, en navigations APP för personer med synnedsättning. Den berättar vad vägen jag går på heter, vilken korsning som kommer här näst och en massa andra saker jag kan välja att få information om. Till exempel närmaste kollektiva färdmedel, restauranger eller olika naturområden.

Så är vi nere vid havet, jag och min ledarhund. Jag rusig av känslan av att kunna gå ut själv, av att kunna vara en självständig individ och av havets förtrollande vågljud. Ledarhundspojken stolt och ytterst fokuserad på den nya uppgiften och den nya spännande miljön. Draget i den vita selen och svansens frenetiska viftande vittnar om hans iver och glädje. Han kan inte heller låta bli att göra några små skutt då och då. Just här och nu är vi helt oövervinnerliga och livet är perfekt! Vi flyger fram med havet till vänster om oss, kanske går vi i 5 minuter eller kanske 50. Då min frukostmage börjar kurra vänder vi. Tillbaka längs stranden, upp till vänster över fältet, in på gränden, förbi den lilla skällande hunden, skarpt till höger och sedan står vi där på trappan igen.

Sällan har en frukost smakat så gott! Jag lycklig till tusen över min havspromenad, min tjej nöjd över sin sovmorgon och ledarhunden nöjd på hundars vis efter motion hjärnarbete och en rejäl frukost.

I dag selade jag på Zico för att ta en sväng till Systembolaget eftersom någon hade druckit upp husets förråd av öl. När vi kom in på Systemet så var han väldigt målmedveten så jag tänkte att jag låter honom trava på så får vi se vad som händer. Han gick rakt fram till avdelningen för öl, in i en av gångarna och tvärnitade framför lådorna med Mariestad som han duttade på med nosen. Det var förvisso det jag handlade sista vi var där, men ändå. Lite imponerad blir man. Snacka om att det ryms mycket i labradorens bildminne!

I helgen har vi varit på en kurs för egenföretagare ute på Almåsa konferens, söder om Stockholm. Ledarhunden var med och han har fått nua av många långa och sköna lösrastningar.

Det har fungerat bra men det märks att ledarhunden börjar bli mer trygg nu. Han tar ut svängarna lite mer när han är lös och håller sig lite längre i från mig. Men han har kommit fint på alla inkallningar utan några tveksamheter. Däremot lyssnar han lite dåligt när han ser andra hundar. Han springer inte direkt fram, men man får säga åt honom flera gånger att faktiskt komma tillbaka igen.

Vi får ta och jobba lite mer med just det. Men i övrigt funkar det som sagt bra. Kanske är det fortfarande lite smekmånad fortfarande, men känslan är ändå väldigt bra.

Det är såna här inlägg jag kommer vilja gå tillbaka till och läsa de gånger det inte gått riktigt bra och ledarhunden för tillfälligt blivit billig.

Idag var första dagen vi körde på egen hand.
Dagen började med en promenad till dagis. Det gick finfint, fast hunden behöver lära sig att ta det lite mer långsamt när dottern är med. Han är ivrig och tycker att det går lite långsamt. Han behöver också öva lite på att ekipaget blir lite bredare när hon är med. Inget som jag ser som något problem utan det handlar bara om övning.

Vi har börjat träna på att han ska hämta selen på komando. Det börjar fungera riktigt bra, men han blir så ivrig så det lätt slår över till bus. Men med mer övning så tror jag att det kommer vara en grej som sitter.

Tre lösrastningar idag. Alla utan problem. Känns skönt. Nu kör vi på under veckan så avslutar vi den sen med att åka på kurs för egenföretagare till helgen. Då får han åter stifta bekantskap med Almåsa.